Minnen av möten med makten – hur fritidgården blev av.


bild(2)
Jag agerar på instinkt. Jag hör inte mina tankar, hinner inte resonera med mig själv, kör bara på. Hör mina ord när de väl kommit ut, i samma sekund som alla andra. Det är en slags frihet.

Jag läser upp talet som jag förberett. Ändå känns förberedelserna långt borta, som om det aldrig hänt. Hur skulle man kunna förbereda sig när allt som spelar roll är nu?

För varje ord jag läser upp blir jag mer och mer arg, mer och mer ledsen. ”Vi har kämpat i snart ett år för att få till en fritidsgård, och vad som gör mig extra förbannad är att ni just beslutat att Torslanda ska få en fritidsgård för äldre ungdomar, något som fortfarande fattas här i Biskopsgården sedan 2011!”.

Jag är också lite rädd, samtidigt fylls jag av stolthet. Jag är inte van vid att skrika åt äldre män i kavaj.

När jag är klar möts jag av applåder från mina bröder och systrar. Vi är enade. Vi är samma och vi är starka. De är förlamade, vi är aktiva. Vi har samlat kraft, mobiliserat. De har bokat in i kalendern, har ett möte. Vi har behov som skriker, de har välvalda ord att leka med.

Moderaten säger: ”Det är så sjukt kul att se och fortsätt gärna med den här entusiasmen!”. Han säger också att detta ger en bra bild av Biskopsgården, ur ett marknadsföringsperspektiv.

Jag säger: ”Men det här är inte reklam eller entusiasm, det här är frustration!”. Vem fan är han att säga ”fortsätt gärna”, vem har bett om hans tillåtelse?

En del inom mig blir sorgsen när jag ser hur många vi är. Hur det bakom varje person som kommit hit finns ett blottande, risktagande och offrande av sin tid. Blottande på så sätt att vi tvingats till att vara här och visa att vi har behov som de kan lösa. Men, vi ber inte, vi kräver. Vi är starka.

”Det här är inget förslag, utan vi ställer krav på att ni ger ungdomarna den rätt de förtjänar!”, säger Murat.

Vi har stoltheten kvar, vi bär huvudet högt. Vi köper inte deras syn på oss, låter oss inte luras av någon uppstyrd dagordning eller gratis fika. Vi ändrar deras dagordning, äter deras fika.

Men även ett krävande avslöjar ett underläge.

När jag läst klart allt säger socialdemokraten, också ordförande för nämnden: ”Det var välformulerat måste jag säga, jättebra skrivet!”. Han kunde lika väl lagt till ”lilla flicka” efteråt. Mitt innehåll, va jag faktiskt säger, bemöts alltså inte i första hand. Det är att någon som jag kan ”föra mig”, tala deras språk. Jag hatar deras språk. Men ibland måste man, för kampens skull, även om man äcklas. By any means necessary, eller hur?

Senare kommer det fram en annan politiker, vet inte från vilket parti, men han ger mig en klapp på axeln och säger liknande som socialdemokraten: ”Det var duktigt gjort du!”. Jag vägrar säga tack. Vem kunde tro att en ung mörkhårig tjej, eller för att citera benämningarna av mig på Flashback, en blattehora och feminstfitta, kunde formulera sig så bra?

När vi inte anpassat oss, när vi talat på våra villkor, har vi fått höra ord som: ”Nu får du lugna dig tjejen, du har för mycket attityd”. Så sa en manlig moderat i 40-års åldern till en av våra unga tjejer på ett dialogmöte en gång. Hon blev rasande över att han tilltalade henne ”tjejen”. Så jävla förminskande. Han fortsatte: ”Du får lära dig att tala lugnt”. Vi backade upp henne, sa att ”det får du fan ta, när ska man annars få chansen att visa sin ilska och varför ska alla prata så som du vill?”.

Vi har sett så många mörka stunder när politiker föraktar folket. När de helt plötsligt, vid dessa jävla dialogmötena, reser sig upp och börjar ta på sig sin ullkappa när man är mitt uppe i en mening. ”Men vad gör du?” har jag frågat jag häpet. ”Mötet är ju inte avslutat? Vi håller ju på att prata?”.

Men det är så de gör, lägger locket på när de vill. Som efter skidresan.

Men varje gång har vi ryckt bort deras varma duntäcke från dem. Dags att vakna herr och fru politiker! Den här gången kommer vi ännu fler och dessutom med kommunallagen på vår sida, mohaha! Så var det sist i Torslanda. Vi tog de på bar gärning, krim.

Efteråt skrattade vi hem, gjorde high five och sånt. Vi hade segrat. En månad senare togs äntligen beslutet. En fritidsgård på Blåsvädersgatan blir av. Snart.

 

Majsa Allelin

Kontaktansvarig med politiker och tjänstemän.

 

Texten består av olika situationer som uppstått när vi har varit i kontakt med stadsdelspolitikerna för Västra Hisingen. Situationerna är från stormningarna som Pantrarna gjort samt dialogmöten som utspelade sig under sju månader, i syfte om att hitta lokal för fritidsgård.

Du kan hitta några av citaten här:

http://www.youtube.com/watch?v=TIEFRMqA8sw

http://www.youtube.com/watch?v=eG2LVIfBoIA

http://www.youtube.com/watch?v=O6OIhVGK7xc

Annonser

4 thoughts on “Minnen av möten med makten – hur fritidgården blev av.

  1. Hej Majsa och alla pantrar!

    Jag blir helt trött och lite uppgiven när jag läser om de reaktioner ni fick.

    Men en sak slog mig i din berättelse och det är att det snarare är ni än de som har ordet i er makt. Ni kan ju båda språken. Ert eget. Och deras. De verkar bara kunna sitt eget språk. Inte minst märks detta när politikerna inte över huvud taget verkar förstå när ni talar på ert eget språk, er egen svenska varietet. Och behandlar er som om ert språk inte fanns. Vilket det gör.

    Så detta är svaret på de klappar på huvudet som ni fick, som du fick: ”Ja du, kära lilla politiker. Jag har lärt mig ditt språk. Jag förstår ditt språk. Jag talar ditt språk. Och när ska DU bli så duktig att du förstår något endaste enda annat språk än ditt eget?”

    Tack för en fantastisk beskrivning och hurra för att ni fick det ni behövde!

    /Maia
    (utbildar lärare i svenska språket på universitetet)

    • Men för i helvete, HIGH FIVE!

      Universiteten kan, om dom får fungera på ett vettigt sätt och finnas tillgängliga för alla, hjälpa världen till en bättre morgondag. Härligt att se folk därifrån engagera sig.

    • Hej Maia!

      Tack för din kommentar och ditt stöd. Det är sant det du skriver, att vi kan behärska flera språk. Men det är också något vi har blivit tvungna till och något som de förmodligen aldrig kommer behöva göra. Alltså är det en fråga om makt och inte vem som kan flest varianter av svenskan. Och på ett sätt handlar det för mig inte om att politikerna ska börja snacka på ”vårt” sätt. Jag önskar bara att alla sätt ska få ta en lika erkänd och respekterad plats.

  2. Hej igen, Majsa,
    Nej, inte ska de prata på ert sätt, det håller jag med om, men de måste lära sig att förstå annat än sitt eget språk. Tycker jag. 🙂
    /Maia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s