Pantrarna Homa, Muhammed samt Ailin från Megafonen 1maj tal


Homa:
Jag vill börja med att presentera mig Homa Badpa heter jag och jag hoppas ni journalister som är här idag stavar rätt denna gången.

Jag vill börja med att prata media där vi svartmålas och rassisternas hotbrev anländer,
hade vi sett regnbåge i förorten och att alla är etablerade hade pantrarna inte funnits idag,
våran kamp är en gemensam kamp,
alla är inte alltid på topp och problemen finns kvar i förorten,
utan dessa problem hade jag inte stått här idag
skillnaden är att vi krigar för frihet medans ni krigar för pengar

till alla er där ute låt mig säga såhär:

när du har makten i dina händer kommer dom med sina tänder

när du visar framgång vill dom se solnedgång

när dom ser dig kämpa blir det svårt att dämpa

när du vill utveckla din förort kommer dom kompromissa

det är när dom visar indirekt bojkottning hatet växer

det finns ingen sympati som dom försöker övertala dig med

när andra står på torget och delar på en cigg, då växer deras plånböcker och deras resor blir gjorda

ska vi blunda och låtsas att vi inte ser, att alla brister ni har blir allt fler

var våra vänner istället för o vara våra fiender

det räcker nu jag känner ingen sympati för er, dagen jag får respekt får ni respekt

men om inte solen skiner snart i alla förorter i göteborg håller jag mig till mina ord som är följande

en kamp är en kamp
ett eller två slag har ingen betydelse
ni styrs av inflytelse rika personer
precis som en marionett docka
där ni är kommer vi att vara
detta är början på slutet av eran artikel

all makt åt folket

Muhammed:

Hej mitt namn är Muhammed Hällgren- en droppe i havet, i vad som denna förortens historia går ut på, för att historian upprepar sig år efter år.

Jag är 19år gammal uppvuxen i Biskopsgården i samma gård hela livet.
Fram tills jag var 12år gammal lekte jag bara inne på gården med mina vänner, vi lekte allt möjligt från kurragömma till polis och tjuv- precis som alla andra barn gör i i andra områden med annat ursprung. Vi lekte i slutändan för att ha kul, det var det som var syftet med det hela.

När jag fyllde 13 så fick jag mer ansvar och jag vistades på andra platser än i min gård, såsom på torget med grabbarna, hemma hos vänner spelade tv spel och chillade. Precis som alla unga gör i andra områden med annat ursprung.

När åren gick så började jag förstå att min lekplats, alltså mitt område var inte en plats att bara leka på och ha kul i, utan – leksakerna vi använda blev annorlunda, istället för att se leksaksvapen hade mina ögon öppnats och jag kunde se riktiga vapen, det var i dessa åldrar jag skaffade min första butterfly- I den åldern tyckte jag det var tufft, för att vänner men framförallt visste jag att äldre ungdomar bar på sådant-

Det är som Huey P Newton grundare av svarta pantrarna sa- people learn by observation and participation- alltså människan lär sig genom att observera och praktisera.
Men jag bar på min butterfly men hade aldrig mage att använda den när det väl gällde, men jag såg äldre som använda vapen när det väl gällde.
Det var i denna åldern som jag också fick min första kontakt med polisen eftersom att jag var för ung för att vistas ute sent på kvällen-därför blev jag hemkörd-polisen ringde hem och min stora syster svarade- dom körde hem mig och jag fick världens utskällning mitt framför akkash.

Jag började inse att mitt liv kunde sluta på ett helt annat sätt därför började jag ta allt mer avstånd från torget för att det var inte det liv jag ville leva.
Jag studerade handel och administrations programmet på gymnasiet- och därefter började jag söka jobb- men jag insåg att det var jag som skulle hamna mitt i en handelsmarknad där jag bollas från arbetsförmedlingen till arbetsmarknadstorget och till slut till Schweiz där jag äntligen fick ett jobb-men som varade kort.

Ska jag verkligen få behöva uppleva detta- ska vi verkligen få uppleva detta!
Vilka får uppleva detta? Inte är det Anders från Askim eller Erik från Örgryte utan det är Muhammed från Biskopsgården!

När vi födds så gör vi alla samma saker- vi äter, vi gråter, vi sover och då och då släpper ut det vi fått i oss, på ett eller annat sätt-så vad är det som hände under uppväxten som skiljer mig från de som är annorlunda.
Kan ett barn öppna ett företag och bli rik? Kan ett barn köpa egna biljätter till att åka till Sant Tropez? Kan ett barn köpa sina egna bilar? Kan ett barn köpa sig fri mot borgen när det begått ett brott. Nej utan dessa saker kan bara dom rika göra i vårat samhälle!


Nu står jag här idag, på denna scen,framför er, den plats där jag är uppväxt på, och livet är ingen lek längre.
Jag bär inte längre på någon leksaksvapen eller riktigt vapen- mitt vapen idag är den kunskap som varken polisen eller politikerna kan ta ifrån mig- Jag ska dedikera resten av mitt liv i kampen för social rättvisa-såsom den unge Fred Hampton från Svarta Pantrarna sa

that anything goes down on oppressed people

on the part of the oppresser it should be

recipicle-and in plan proletarian workers

languege-IT takes two to tango, as soon as

these motherfuckers go WE GO!

ALL POWER TO THE PEOPLE!

              

          Ailin från Megafonen:

Hej allihopa! Mitt namn är Ailin Moaf och vi kommer från Megafonen som är en organisation från norra Stockholms förorter.
Vi lever idag i ett samhälle som präglas av sociala orättvisor. Dessa orättvisor syns tydligast i våra förorter.
Varför är det ingen som reagerar när bara hälften av högstadieeleverna går ut med gymnasiebehörighet i våra skolor?
Varför är det ingen som reagerar när våra folketshus och mötesplatser läggs ner?
Varför är det bara jag av mina vänner som har ett jobb?
Svaret gott folk, är att våra politiker skiter i dessa frågor.
I SVT:s morgonssoffa pratar dem gärna om hur de ska satsa på våra förorter. Men ändå så fortsätter våra förorter och dess befolkning att diskrimineras.
När våra förorter rustas ner, så måste vi som boende stå upp!
När våra politiker beslutade om att skära ner resurserna för vårt kulturhus, så stod folket i Husby emot. Ockupationen som varade i två veckor var ett bevis på vår egen förmåga att försvara våra rättigheter. Något som ockupationen lärde oss, var att den makt politikerna har är beroende på hur medborgarna väljer att bemöta den.
Frihet är något man tar, inte något man får.
Det är bara förorten som kan lösa förortens situation.
Vi är här idag, den 1 maj, för att visa vår gemensamma kamp, oavsett om det är i Biskopsgården eller i Husby.
Vi tackar alla som är här idag.
Idag är en dag att fira,
imorgon är en dag att kämpa.
POWER TO THE PEOPLE!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s