Till våra systrar och bröder. Läs om oss, tänk som oss, stå upp med oss! Orden i den här texten är viktigare än orden i tidningen och viktigare än orden i skolböckerna. Orden i den här texten handlar direkt om dig och din framtid. Du vet själv att bara de som kommer ifrån förorten bryr sig om förorten. Husen förfaller och politikerna sätter upp övervakningskameror i skolorna och behandlar oss som djur. Vad tänker du göra åt det? När fritidsgården stängs öppnar Pantrarna en ny. När gatljusen slocknar är det vi som lyser upp natten med brinnande tunnor och Prince Alis rap. När tidningen ljuger om orten är det Pantrarna som kickar in till stan, hotar att ockupera redaktionen och får dem att be om ursäkt framför folket. Pantrarna är en växande grupp förortsbor som är trötta på snack och som vill att ortens människor ska vara självständiga och fria som alla andra. Vi vill inte ha bidrag, vi vill ha jobb. Vi vill inte att blåljus ska lysa upp torgen, vi vill att gatlamporna repareras och tänds. Vi vill ha våra rättigheter och vi vill att du också ska ha dina rättigheter, fattar du? Vi är inte höger eller vänster. Pantrarna säger: lita inte på din politiker, lita på dig själv. Ibland fungerar vi som mellanhand mellan förortstorgen och stadsdelsnämnderna, mellan ungdomar och tjänstemän i kommunen. Andra gånger mobiliserar vi hela orten och stormar ett möte och riktar våra krav direkt till de som har makten. Vi talar alltid med din röst och vi ljuger aldrig för folket eftersom det bara skulle betyda att vi ljög för oss själva. Du har rätt att bli vad du vill. Du har rätt att ha en meningsfull fritid. Du har rätt att slippa bli utsatt för trakasserier från poliser och orättvisor från samhället. Världen och framtiden tillhör dig och förortens öde ska inte avgöras av människor som inte bor där du bor, som inte heter som du heter, som inte ser ut som du ser ut. Organisera dig eller gå under! Get up! Stand up! Gå med i Pantrarna! All makt åt folket! --- FAKTA: Pantrarna För Upprustning Av Förorten startades den 14 februari 2011. Vi har åstadkommit mycket för orten under vår korta historia. blivit prisade som Sveriges bästa organisation av Förorternas Riksdag. Vi växer varje vecka, varje dag, varje timma. Vi finns idag i Göteborg och i Malmös förorter!
Man blir alltid inspirerad av att se driftiga människor i förorten som har en övertygelse och klara mål. Dessvärre är det att, i fall som detta, är utifrån en vi-och-dom kombinerat med offermentalitet, som tyvärr indoktrinerat de boende i miljonprogrammen i många år.
”Vi vill inte ha bidrag, vi vill ha jobb. Vi vill inte att blåljus ska lysa upp torgen, vi vill att gatlamporna repareras och tänds. Vi vill ha våra rättigheter [...]”
Istället för att fokusera på sig själv och börja med att förändra sig själv blir det istället att det alltid är någon annans fel – ”samhället är emot oss”, ”samhället ger oss inget”, ”politiker är emot oss”, ”alla svenskar är rasister”. Som oftast är det ”vi vill ha” utan motprestation och utan uns av insikt. Är det så att man vill ha arbete; börja studera och nätverka. Är det så att man vill att gatlamporna repareras – se till att de förorts wanna-be-gangsters-trash slutar förstöra dem. Är det så att man inte vill ha poliser på torget; stå upp för lagen och visa på att ni inte vill ha folk som begår brott och hjälp till att de hamnar i fängelse. Man tittar för ofta utanför förortsmurarna i försök att hitta något att skylla på istället för att titta innanför.
Det som är bra i texten det är att du kan, oavsett var du är uppvuxen, bli, nästan, vad du vill så länge du är målmedveten och är ambitiös. Men innan ni börjar försöka offerstämpla alla som bor i förorten, gå ut och börja lev lite utan förortsmurarna och försök att vara objektiva och inte så trångsynta.
/ Älskar min förort men hatar mentaliteten
Riktigt bra sagt, jag håller med om allt!
Det här inlägget kommer jag ta med mig.
Nevermind,
Tycker personligen att du har en bra synpunkt, Men! du glömmer viktiga aspekter i din ekvation!
Först och främst så skulle jag vilja poängtera att Vi-och-dom mentaliteten är oftast en stor byggsten i ALLA samhällen. Hur skulle du annars kunna bygga upp en grupp utan att ena gruppen och få dom att känna samhörighet? Oftast i en kamp handlar det om vi-och-dom men man behöver inte ta det så ordagrant, det handlar ju inte som i det här fallet att Pantrarna vill dra sig bort från det svenska samhället, eller? Dom kämpar med att upplysa människor för att ha samma möjligheter som andra i samhället.
En Människa är för det andra en väldigt komplex varelse och saker är inte så simpla att man kan säga ”börja med att ändra dig själv”. Vi har länge i det moderna samhället skyllt på att individen ska ta sitt ansvar men genom historien lär vi oss att vår framgång och utveckling oftast går hand i hand med de resurser vi får för att utvecklas. Se bara hur utvecklingen gått efter att universiteten började ploppat upp runt om i Europa. Det är väl heller ingen slump att tack vare fri skolgång lett till att man förhindrat analfabetism.
Mentalutveckling är något man tränar fram, ingenting man får gratis och det vill säga att majoriteten inte blir ledare och når sin mål utan att ha tränat på det väldigt väldigt länge. Sen så finns det så klart undantagsfall.
I pantrarnas fall handlar det väl om att kämpa för de unga i förorten och ge dom möjligheten att kunna utvecklas åt rätt håll i en tid i deras ålder där man är väldigt vilsen. Ger vi inte dom den chansen kommer de aldrig att utveckla den delen i deras hjärnor och på så sätt finns det en stor risk att de lever vidare på samma sätt (offer).
När det gäller ”offermentaliteten” är det mest tomma ord som låter bra (härskarteknik skulle jag kalla det för speciellt i ett sånt här sammanhang när du mycket väl vet att folk i just förorten inte alls har samma förutsättningar som i andra områden.) för övrigt finns den mentaliteten i alla samhällsklasser.
Det finns oändligt med sätt att se på saker. Tycker personligen att i ett sånt här tema kan vi försöka använda hjärtat mer istället för att spotta galla på folk som försöker göra gott för andra.
När gjorde du något för andra utifrån dina förutsättningar (och då menar jag inte att du var snäll mot dina nära och kära?)
@ignorance is strength.
För att återkomma till din replik så anser jag att ställa olika grupper mot varandra är aldrig är en bra utgångspunkt. Att göra detta leder ju endast till en vi och dom mentalitet vilket inte gynnar någon i längden, utan snarare bidrar till mer motsättningar. Men om du nu insinuerade att vi och dom mentaliteten skulle vara en strävan för att känna samhörighet så förstår jag dig bättre. Dock menar jag att det generella tankesätt som finns i förorterna är en negativ separering mellan vi, som förortsbor, och samhället (alternativt svenskar överlag) vilket inte påverkar utvecklingen positivt – något som jag knappast ser som en byggsten utan snarare ett hinder.
Angående att individen när på skulle vara ansvarsbefriad (vilket grovt läses mellan raderna ”Vi har länge i det moderna samhället skyllt på att individen ska ta sitt ansvar”) hävdar jag att det knappast finns de begränsningar som det fanns på 1400-1800 talet även om resurser är knappa, då vi faktiskt har en något fungerade välfärdssystem (dvs resurser för att leva samt gratis skolgång och universitetsutbildning) – dock saknas vilja och motivation, vilket du förmodligen avser när du skriver om mentalutveckling.
Slutligen när det gäller min härskarteknik, då jag använde ordet offermentalitet, så kan jag till fullo hålla med dig om att det existerar oavsett tillhörighet. Däremot påstår jag fortfarande att offermentaliteten/offerrollen (befriad från eget ansvar och eget initiativ) är väl påtaglig i förorten och direkt genomsyrar artikeln (texten) ”Om Pantrarna”: ”Husen förfaller och politikerna sätter upp
övervakningskameror i skolorna och behandlar oss som djur”, ”När tidningen ljuger om orten […]”, ”Vi vill ha våra rättigheter […]”, ”[…] lita inte på din politiker”, ”vi vill ha jobb”, ”Vi vill inte att blåljus ska lysa upp torgen”, vilket är något som tyvärr direkt bidrar till större motsättningar och ej bör förkunnas. Texten i sig belyser snarare min tes om att människor i förorten hellre beskyller samhället (dvs tar på sig rollen som offer i samtliga sammanhang (offermentalitet)) än att först betrakta sitt eget agerande.
Jag försöker inte trycka ner folk som försöker hjälpa andra utan jag tycker det är ett bra initiativ! (som jag sa i förra kommentaren), men jag tycker det uttrycks dåligt när det gäller agenda åtminstone på webbsidan, vilket var en implicit poäng i förra resonemanget, och en pik till bättre formulerade texter.
”När gjorde du något för andra utifrån dina förutsättningar?”:
När det gäller pluspoäng för min godhet 2013 jan – mars så är det inte så mycket som man skulle kunnat önska, men jag har i alla fall donerat pengar till templet, vilket går till behövande, gett pengar till tiggare och hemlösa (kan dock ha gått till organiserade ligor) och tagit hand om två kattungar som annars skulle avlivas, men inget för min förort då jag inte längre bor i Sverige.
Jag tycker det är ett bra initiativ och är riktigt glad att se folk som grupperar sig för att förbättra situationen i förorterna – se bara till att göra det rätt verktyg.
/ Älskar min förort men hatar mentaliteten
Pingback: Ungdomsspråk i gammelmedia, yani | LINGVISTBLOGGEN
Jag skulle vilja säga att offermentalitet snarare är när man inte förväntar sig eller vågar tro att man kan förändra någonting; när man tror att allting måste komma uppifrån. När man förhåller sig passivt till sin situation och fastnar i ett destruktivt beteende. Vad som däremot INTE är offermentalitet är att ta saken i egna händer och kräva förändring genom att gå med i en gräsrotsrörelse. Det är att vara konstruktiv. Att ha kreativt mod.
Heja!
Pingback: Jag tänker på Husby | thewhoryspirit